Ja, så känns det. Som jag har slutat leva. Bara för att jag inte får äta massa onyttigheter längre. Jag vågar inte att ha en "unnardag" för jag är rädd att jag "åker dit" igen. Varje dag är en kamp på gott och ont. En kamp att inte trilla dit. Jag gråter inombords när jag inte får dricka ett glas saft. Så fånigt va?! Sockret är hemskt egentligen!
Men jag har börjat springa nu. Första gången var hemsk. Andra gången kändes det redan lite bättre. Det är så häftigt när man märker hur kroppen klarar lite mera för varje gång. Så ikväll skall jag ge mig ut en gång till. Jag har som mål att kunnna springa 1 mil i september. Vill så gärna vara med i tjejmilen. MEN jag undrar om jag inte tagit mig vatten över huvudet här... Kanske jag måste sikta på nästa år? Men det är just Tjejmilen som är min stora morot just nu.
Nu skall jag ut och leka med mina barn i denna fina junieftermiddag!
Lev livet vänner!
1 kommentarer
Helene
06 Jun 2014 16:25
Jag tycker du ar fantastisk som redan springer sa langt!! Jag har hallt pa fran och till i snart ett ar, och har aldrig sprungit langre an typ 6,5 km, 1 mil kanns alldeles for langt for mig! Kor pa du bara sa skall du se att det inte drojer lange innan du nar ditt mal!! ❤️❤️❤️ Kramar
Kommentera